Och det jag gör just nu i talande stund är att utveckla idén om en stol som går att göra i CNC-maskin (datastyrd snickeri-produktionsmaskin) och alla svårigheter, begränsningar och fördelar som denna Metod innebär.
Det man gör är att "man ger sig själv ett uppdrag" (citat Tapetserarmästare Gösta Engström).
I detta finns en definition av vad uppdraget innehåller. Ofta handlar det om att lösa ett behov som jag själv har, t ex en hallmöbel för förvaring av nycklar, mobil och någonstans att hänga jackan eller ett stort matbord med utrymme att arbeta på vilket då också kräver ett antal stolar att sitta på…
Jag utgår alltså från en idé eller en viss funktion. Det är inte romantiskt. Utan ganska krasst.
När man väl har ritat något måste man ju ha material och en metod. Förresten ritar jag aldrig möblerna innan de är färdiga. Jag gör så här:
Först
Jag gör en grov skiss som handlar om formen och i någon mån om ett sätt att lösa detta konstruktivt. Måtten har jag i huvudet. EMPIRI. EMPIRI. Erfarenheten ger måtten.
- T ex Nojden: Den är lite högre i sitsen och definitivt högre i ryggen. Hur känner man sig när man sitter där? Kunglig? Utvald?
Eller ett konferensbord omgivet av 15 stolar varav EN är något högre i sitsen. Vem väljer den? Vem vågar? Intressant.-
Empiri. Måtten finns i erfarenheten. Och måtten är SOCIALA.
Efter det
När jag har min grova skiss sågar jag ut och sätter ihop en modell i naturlig storlek, 1:1 i MDF-skiva. Nu kan man ju prova några gånger för säkerhets skull. Ändra lite här och där, innan den faller ihop p g a av det dåliga materialet.
Sen går jag ut och letar efter rätt material och därigenom också efter rätt metod.
Hyvlar, sågar, limmar. Bygger en PROTOTYP som jag lever med i en vecka eller ibland i flera år.
Den här processen kan man se väldigt tydligt hos vägen mellan stolen "STOL" och stolen "Tango".
Mellan den första och den sista förflyter 20 år! En process som omfattar ett antal idéer och prototyper med olika dimensioner, benavslut, sittvinklar, olika höjder mm.
Att arbeta med en modell under så lång tid och begränsa sig till att försöka lösa alla små delproblem tills en acceptabel helhet uppstår är för mig ett sätt att hela tiden ifrågasätta formgivningen och försöka lära mig vad en stol egentligen är .
Att rita komplicerade utsvävande formexperiment är egentligen mycket enklare än att forma en enkel avskalad stol där man kan motivera alla förändringar från den raka linjen och försvara varje del i ett konstruktivt och formmässigt sammanhang.
MEN precis som målare, poeter, författare, skulptörer och kompositörer kan vittna om: så kan en möbel bara BLI, väldigt snabbt. TYP: "Vaknade på morgonen och hade stolen i mina händer. Det var bara att gå ut och yxa lite." Men då har man ju LEVT med detta i snart ett helt liv.
Inspiration och skalförskjutningar.
Ibland kan jag se en möbel i de mest oväntade sammanhang.
Som i ett rugbymål på Gärdet som jag tyckte var en alldeles utmärkt början på en liten fåtölj fast tio gånger mindre. Fortfarande efter tio år väntar den idén på sin slutgiltiga gestaltning.
Huvudet och anteckningsboken är full med sådana formidéer som dyker upp och skissas,förkastas, arkiveras och några år senare hittar sitt sammanhang och kanske blir något helt annat än jag tänkte från början. Mina anteckningsböcker är ett slags formmässigt bibliotek som jag själv har skapat och använder om och om igen i ständigt nya sammansättningar.
Det är ungefär som med musiken där man har ett begränsat antal toner som ständigt dyker upp i nya konstellationer, rytmer, pauser och taktarter.
Ibland lär man sig en ny skala eller ett nytt ackord och så har man fått ytterligare ett formelement att tillfoga till biblioteket.
Om romantik
Om kärleken till FORM och Funktion kan kallas romantisk. Ja!
Men det är mycket slit precis som i vilken kärleksrelation som helst. Ett jävla yxande och huggande och gnuggande och finslipande innan man kan vila en stund.
Om möbelkonst
Danskarna har ett alldeles eget begrepp för möbelmakare.
Man kallar denne möbelarkitekt. Detta egna begrepp visar deras förhållningssätt och respekt gentemot hantverket. Där arbetar snickaren och tapetseraren tätt ihop med möbelarkitekten.
Själv är jag både snickare och formgivare men utan ett långt samarbete med tapetserarmästaren
Gösta Engström och övriga kunniga hantverkare hade många av mina idéer inte blivit hälften så bra!
Materialkännedom är en stor del av detta makeri. Idén (formen/funktionen), materialet och hantverkskunnandet samt dynamiken/växelverkan däremellan. Det är det som är det hela!
Men det är inte lätt. Det är svårt. Uppdraget kräver sitt. Alla delar måste kommunicera med varandra, helt enkelt funka.
Om t ex materialet inte funkar såsom jag vill så måste jag ändra på metoden, hitta på något annat.
En bra formgivare måste ta hänsyn till materialets begränsningar. Gå runt, möta upp och smeka träet lite medhårs.
Snickerimässigt är det jag gör rätt simpelt. Jag är ingen Malmstenssnickare. Jag tycker i stället att det finns en finess med att söka enkla lösningar på svåra konstruktioner. "Sticker inte under stol" med att jag använder skruv utan redovisar detta öppet genom att sätta träplugg. Kanske inget tydligt för den vanlige användaren men faktiskt kodex inom branschen.
Varför jag fortsätter?
Jag måste.
Inte ett mål men en mening, sa Diktonius.
Och så är det så jävla underbart att KUNNA. / Björn Sikehag
